Jag vill le igen

När jag är ute med vänner eller träffar folk på gatan eller folk jag känner så brukar jag le. Ett fint och äkta leende. Jag kanske till och med klämmer ut ett skratt då och då. Men nu för tiden är allt så falskt, ingenting är roligt längre och det mesta pressar jag bara fram. Jag kan ge ett exempel om helgen som var, när jag var på tjejfest med mina närmsta tjejkompisar och andra. Så sa dem något som alla skrattade åt och jag kom på mig själv sitta där och bara typ jaha det där var ju kul, vad sa dom ens? Sen skrattade jag universums mest fejkade skratt. Det är inte ens roligt, jag är ingen rolig person just nu. Jag är stressad över livet. Jag är ledsen över så mycket olika saker och jag reflekterar på tok för mycket. Jag ska gå till någon och prata, jag har till och med funderat ut punkter jag vill ta upp för att det finns så mycket med mig som jag är missnöjd med. Då syftar jag på olika beteenden jag kan ha, som jag gärna vill ändra på för att bli en bättre kompis, flickvän, dotter och kollega. Samtidigt som allt med mig pågår så finns det en hel del problem kring min mamma som gör mig så ledsen och så rädd. Jag ser den där fantastiska kvinnan i mitt liv må så dåligt dagligen. Hon får fel hjälp av vården och allt är bara skit. Detta tynger ner mig och tar sjukt mycket energi och tankar från mig. Jag vill bara att hon ska bli bra, jag vill ha min gamla mamma tillbaka. Sen äter jag som en gris och det finns inget stopp, alltså jag har gått upp så mycket i vikt det här året. Det är fruktansvärt och jag mår så dåligt över det, egentligen. Men jag finner ingen inspiration till att ta tag i det, för jag känner att jag inte har tid. Och just nu är det inte rätt tid för mig att fokusera på vikt och hälsa, för det är så mycket annat som jag måste ta tag i. Men jag kämpar på. Jag tror att så fort jag fått lägenheten flyttstädad och jag kommit in i mina nya rutiner här på hemmaplan så kommer det att gå bättre. Sen har jag möjligtvis fått jobb som jag kan återkomma till någon annan gång när allt är klart. Men jag saknar den jag var... för några år sedan var jag så rolig, jag var inte rädd på samma sätt som jag är idag, jag bjöd väldigt mycket på mig själv och så som för många andra var saker pinsamt men för mig var det inte det. Så nu tänkte jag avrunda detta trista inlägg med två bilder från den gamla tiden. Dock inte när jag mådde som bäst. När jag mådde som bäst var 2014 och början av 2015 när jag och Mattias precis hade börjat träffas. Då var jag på topp. Den vill jag vara igen.

Ja, jag har varit blond. Jag var det i max två veckor och det var skitfult. När jag blonderade och blekte håret ett antal gånger så kom det och bet mig i arslet efteråt. Jag ficn en kal fläck mitt på huvudet!! Alltså förstår ni, jag fick en fläck på huvudet som var flint, hårlös, tom. Oh my god så hemskt, tänk om jag hade tappat mer hår. När håret sen växte ut fick jag snagg, och sen när det var omkring 3 centimeter långt så stack det rakt upp som en annan Stig-Helmer.

Kommentera här: