Svårt att hålla drömmar vid liv när man lider utav sömnbrist

Arg. Ledsen. Förlorad. Rädd. Ynklig. Besvärad.

Mitt ständiga humör. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över hur konstigt, eller hur dåligt jag mår. Jag beter mig som en skitstövel mot alla i min närhet, jag tänker varje morgon "idag ska bli en glad och positiv dag" men säg icket. Det kryllar av negativitet, jag ser bara problem och innerst inne vet jag ju att det är jag som är problemet.

När jag då i sin tur kommer på det bryter jag ihop ytterligare. För vem vill vara problemet till ett stort problem? Förstår ni vad jag menar?

Jag har bråkat med mina föräldrar idag och jag har betett mig som en 12-åring som inte får gå ut och dricka alkohol med sina vänner. Trotsig. Obehaglig. Otrevlig. Dum. Har jag varit och jag skäms. Samtidigt blir jag typ irriterad för jag anser ändå någonstans att jag till viss del har rätt i mina åsikter. Men de är ju givetvis vuxna och smartare än mig of course.

Ja, jag är förbannad på allmänheten helt enkelt. Efter vårat stora bråk åkte jag i protest till min lägenhet och började städa, jag tänkte envist "jag får väl städa den där jävla lägenheten hela jävla natten då, så det är jävla klart när pappa ska jävla tapetsera" typ. Så blev inte fallet. Jag är otroligt trött, spyless, ofokuserad och jag städar inte för att jag vill utan för att jag är arg och vill bevisa någon meningslös poäng. Nu skiter jag i alla fall i det här. Jag ska åka hem till mamma och pappa, även om mitt ego tar emot lite så får jag väl ta den smällen. Imorgon får jag ta nya tag. Ses idioter

Kommentera här: