Första dagen på luffen

Igår landade vi i Berlin, vi var nog alla tre lika lyckliga. Tanken som snurrade i mitt huvud var "nu händer det här, det är sanning, det händer!!". Så jävla kul. Vi tog tåget till vårat hostel, men att hitta var inte det lättaste. Så det som egentligen skulle ta 5 minuter tog snarare 45. Det var dock inga sura miner för det, vi skrattade så att jag nästan låg på backen.

Framme på vårat hostel U Inn Berlin så delar vi rum med fem andra, från California och Colombia. Det är rätt jobbigt att dela rum - dels blir jag blyg men också är det obekvämt. Jag vågade till exempel inte gå upp på toaletten imorse när jag var kissnödig och om lampan är släckt kan man ju inte tända den liksom. Men hur fan ska man hitta sina saker i mörkret då? Ja, tur att jag tänkte steget längre och tog med mig en ficklampa.

Idag vaknade vi tidigt och började vandra mot city. 20 000 steg och 1.5 mil senare har vi vandrat, sett och följt berlinmuren, varit på museum, druckit en öl på Oktoberfest, varit en stor shoppinggalleria och ätit middag på en italiensk restaurang. Mina fötter och höftböjare gör så fruktansvärt ont. Men jag skall icke klaga, för detta är en smärta som jag gärna lever med. Det har varit en fantastiskt rolig och lärorik dag. Det är synd att jag inte klurat ut hur man får över bilderna från kameran till telefonen ännu, men jag ska lösa det på något vänster. Så att ni också kan få följa med på resan. Och ja, jag ska försöka vara bättre på att ta bilder med telefonen. Idag har jag förövrigt varit helt utan telefon hela dagen. Konstigt. Men skönt.

Alarmet ringer 06.30 imorgon för vidare färd mot - AMSTERDAM. Det betyder alltså en tidig kväll, godnatt.

1 Anonym:

skriven

Så jävla coolt, roligt och märkligt stort av er. Är stolt över dig. Är även stolt över B o M, som jag uppfattar är två mycket olika personer, men även så roliga o snälla. Det känns bra för mig att du reser med dem. Tänker på det här med att sova i samma rum som flera andra o dessutom okända människor. Jag har alltid varit rätt blyg och hemlig av mig (även om nästan ingen anar det), och då har jag funderat ut en strategi som funkat för mig när jag var på resande fot back in the day's. Nämligen följande: människor som man möter och ska dela rum med även fast de är helt okända, känner sannolikt likadant som jag. Det innebär att om man då berättar om att man nästan inte vågade gå på toa av rädsla för att störa de andra, kommer de mest troligt att säga: "men så är det för mig åxå". Seb skrattar man åt varandra. Den andra strategien för att få kontakt med andra som jag inte kände, var att genomgående tänka att de främlingar jag mötte var potentiella vänner. Det var coolt, för nästan alla som backpackar har en rätt avslappnad inställning till livet och människorna i det (livet, alltså). Ja, och jag är fortfarande lite avis på er som gör det här nu. Att du har sett Berlinmuren som ju är levande nutidshistoria, och vandrat på gatorna i Berlin gör mig lycklig och ännu mer stolt över dig. Och det tycker jag att du kan kosta på dig åxå: känn stolthet över att du gör den här resan. För det är faktiskt jävligt ballt!

Kommentera här: