Sanningen

Okej. Hands down, sanningen ska fram nu. Jag vill så gärna skriva, jag tänker på bloggen varje dag men jag orkar inte. Jag har känt mig otillräcklig på sistonde.

Jag åkte till Spanien med familjen, dock utan mamma, tyvärr. Där spenderade vi en vecka tillsammans och vi hade det fantastiskt. Jag är så tacksam för den resan vi fick göra tillsammans.

Sen åkte vi hem och vi har varit hemma i en månad. Jag och Mattias är fortfarande isär och det är så det kommer att förbli. Jag är glad över det, vi funkade på många plan men många gånger funkade det ändå inte. Jag vet inte vem jag är utan honom. Förra året när vi gjorde slut var vi isär i ett halvår, jag var ett skal och jag tillät inte mina känslor att komma fram, när de sedan gjorde det tappade jag mig själv totalt och gjorde många dumma val.

Den här gången bestämde jag mig för att inte gå i samma dumma fotspår, vilket innebär att jag måste ta itu med mina issues just exakt nu. Jag är helt tappad utan honom och jag försöker att hitta min plats i vardagen, samhället, världen. Jag mår just nu fruktansvärt dåligt, folk snackar bakom min rygg och fattar egna uppfattningar och jag säger bara: gör det, jag bryr mig inte. Jag är på botten och jag känner mig intryckt i ett hörn, vad ska jag göra? Jag kvävs. Jag har bokat tid med en kbt-terapeut i Luleå, vi ska ses och jag har high hopes about this one. Jag hoppas.

När jag inte vet vem jag är utan honom så skäms jag över den jag är. Liksom vem fan är jag att vara stolt eller bekväm med mig själv? Jag har även en enorm prestationsångest. Jag avlider av mina egna krav. Jag orkar snart inte längre hålla glöden vid liv.
Detta är början på en lång och skitjobbig sanning. Tack för mig.

Kommentera här: