Moving on

Ännu en dag går i detta trista Sverige och jag kan inte göra annat än att hoppas, drömma och önska om ett liv utomlands. Jag är less på snön, kylan och alla dessa bekymmer. Jag lever i tron om att vardagen skulle bli lättare om jag bodde någon annanstans, typ en clean sweep.

Nog om det. Jag har ett skitroligt jobb i alla fall, om ni missat det så är jag lärare på medborgarskolan. Jag jobbar ute på havsbadet där det är omkring 800 flyktingar för tillfället. Jag har redan avslutat en kurs, varje kurs är 40 timmar och jag har, tillsammans med mina fantastiska elever, avslutat den. Det är synd att det är så kort tid, vi började - blev vänner - slutade. Väldigt tråkigt faktiskt.

I veckan har vi letat nya deltagare och vi har fått ihop ett gäng. Igår hade vi våran första riktiga lektion, även idag, det är så otroligt roligt att se kämpeglöden hos alla. De har flytt krig och gud vet vad de gått igenom, men ändå kliver de upp före fan och går på våra lektioner och sedan ber om mer lektionstid. Wow vilken ork! Jag är så imponerad.

Sanningen

Okej. Hands down, sanningen ska fram nu. Jag vill så gärna skriva, jag tänker på bloggen varje dag men jag orkar inte. Jag har känt mig otillräcklig på sistonde.

Jag åkte till Spanien med familjen, dock utan mamma, tyvärr. Där spenderade vi en vecka tillsammans och vi hade det fantastiskt. Jag är så tacksam för den resan vi fick göra tillsammans.

Sen åkte vi hem och vi har varit hemma i en månad. Jag och Mattias är fortfarande isär och det är så det kommer att förbli. Jag är glad över det, vi funkade på många plan men många gånger funkade det ändå inte. Jag vet inte vem jag är utan honom. Förra året när vi gjorde slut var vi isär i ett halvår, jag var ett skal och jag tillät inte mina känslor att komma fram, när de sedan gjorde det tappade jag mig själv totalt och gjorde många dumma val.

Den här gången bestämde jag mig för att inte gå i samma dumma fotspår, vilket innebär att jag måste ta itu med mina issues just exakt nu. Jag är helt tappad utan honom och jag försöker att hitta min plats i vardagen, samhället, världen. Jag mår just nu fruktansvärt dåligt, folk snackar bakom min rygg och fattar egna uppfattningar och jag säger bara: gör det, jag bryr mig inte. Jag är på botten och jag känner mig intryckt i ett hörn, vad ska jag göra? Jag kvävs. Jag har bokat tid med en kbt-terapeut i Luleå, vi ska ses och jag har high hopes about this one. Jag hoppas.

När jag inte vet vem jag är utan honom så skäms jag över den jag är. Liksom vem fan är jag att vara stolt eller bekväm med mig själv? Jag har även en enorm prestationsångest. Jag avlider av mina egna krav. Jag orkar snart inte längre hålla glöden vid liv.
Detta är början på en lång och skitjobbig sanning. Tack för mig.

Ett långt jävla inlägg om ingenting

Ännu en kväll ligger jag här alldeles på tok för sent och drömmer mig bort. Tankarna flyger omkring och tjorvar ihop sig till en enda röra, jag vet varken bu eller bä. Jag har så många ideér och planer som jag skulle vilja utveckla, min kreativitet tar aldrig slut och jag vill bara pilla på saker. Jag vet inte var all kreativitet kommer ifrån, men jag har sett många DIY videos och jag blir så peppad.

Jag känner även ett inre lugn, eller ett skapligt inre lugn. Idag har jag slutfört uppdrag-flyttstäda-lägenheten, jag har varit i lägenheten ungefär fyra timmar varje dag de senaste dagarna och städat. Jag har lagt upp det så för att jag är så otroligt trött (inte konstigt med tanke på vad som pågår på nätterna) och jag måste spara på min lilla energi. Nu är det bara slutbesiktningen kvar, jag är sjukt nervös för denna och jag kan nog inte slappna av på riktigt förrän den är gjord. Jag läste nämligen att det kostar 3500 kr för ombesiktning?! Oh my god. Jag har varit så noggrann, men det är ju alltid saker som inte alltid går att göra helt skinande rent liksom. Usch så nervös jag är.

Medans jag har städat så har jag lyssnat på en pod genom appen acast, jag har alltid lyssnat på SR radio, men det känns som att jag gått igenom de som låter mest intressant och resten känns bara tråkigt. Podden heter i alla fall Operation Playa och är i flera delar, den handlar om en kokainliga. Det är massvis med smugglat kokain till Sverige och det är bara en enda röra, det är intressant och rogivande. Jag tror att jag lyssnar på fem avsnitt, men jag har ännu inte ens fått klart för mig vem som är den skyldige eller om rättegången ägt rum ens en gång. Jag älskar kriminalpoddar, helst vill jag höra från "the bad guys" synvinkel. Men det funkar lika bra med journalister eller vad dem nu är, som pratar och intervjuar. Jag finner ett stort intresse för kriminologi faktiskt.

Efter slutstädningen kom jag hem till en fantastisk middag med ihoprullade lövbiffar med philadelphia ost i och som låg och gottade sig i en gräddsås + ris. MUMS!! Sen har jag och mamma pysslat på med paket. Gud vad roligt det är. Jag kan numer checka av Amanda, Mattias och Sandras julklapp och mammas födelsedagspresent (en kvar), hon fyller år på onsdag. Jag har köpt jättefiffiga saker så jag ser framemot att få ge detta. Har jag nämnt att jag älskar julklappar? Jag säger det nu: jag älskar julklappar. Jag älskar att köpa dem och jag älskar att slå in dem och jag älskar att ge dem. Dock så tycker jag inte om när det är kluriga personer typ som Mattias, han vill ju inte ha något speciellt och han känner heller inget behov av något. Han är alltid bara så nöjd med allt. Så att köpa något till honom är alltid svårt, men i år hittade jag faktiskt något väldigt klokt och roligt. Jag hoppas att han gillar det.

Imorgon ska jag och mamma på jakt efter fläktfilter eftersom vi förstörde det som fanns i lägenheten. Sen ska vi försöka plocka fram julen och jag har även möte på AF kl. 13. Jag har mycket att göra känns det som. Det är rörigt för jag vet inte om vi ska hinna med allt före eller efter mötet. Klockan 13 är faktiskt en sjukt osmidig tid. Märker ni vad jag gör nu? Jag bara skriver och skriver för att skjuta upp min sömn, allt annat är mer intressant och roligt än att ligga i ett svart rum och tänka på allt från livsöden till vilka kläder jag ska bära imorgon. Det är såååå tråkigt. Jag ska dock lägga ifrån mig all elektronik nu så att jag kan ta tag i soveriet och vakna relativt pigg. Ha-ha, vem försöker jag lura, PIGG? Pffff.

Jag bjuder er på en bild från Grindelwald i Schweiz, här är jag 2167 meter ovanför havsytan. Det låg en tät dimma nedanför oss, så man kunde inte se ner. Det var väl tur för då kanske jag fått svindel och trillar ner, alternativt stannat däruppe på berget och aldrig rört en fena igen. Man vet aldrig. Vi åkte en sånhär korg upp, en stängd korg, med dörrar, jag har tappat ordet. Men ni fattar. Det var coolt i alla fall. Det snöade där uppe och det var en helt annan luft, en mjuk och len luft. Den var helt perfekt.

Jag saknar att vara på resande fot. Det är så fantastiskt att få se och uppleva saker. Jag älskar känslan att kunna bocka av ett ställe från min bucketlist, jag älskar känslan av att få samla så mycket livserfarenheter och lära mig saker utifrån praktiken. Som ett exempel att sitta i skolan och läsa om andra världskriget är ingenting gentemot att stå i Berlin och se Berlinmuren. Det är bara så coolt. Sen all ren fakta om hur man överlever på en resa, saker är inte alltid så förutsägbara, man måste chansa och ibland måste man ringa oändligt många organisationer för att få hjälp med saker och ting - men det kan jag, för jag har lärt mig det genom mina resor. Det jag vill förmedla är att en resa är inte bara en upplevelse, utan det är så mycket mer. Det är allmänbildning, man får se saker som inte visas i media och då syftar jag på misären, man får lära sig om olika kulturer, språk och maträtter. Alltså ni förstår grejen, det är en otroligt mäktig känsla. Ni som läser - ni som har råd: åk och res. Det slog mig just att jag inte lagt upp mina kamerabilder från min "tågluff", så det måste jag ju pyssla ihop. So much fun! Okej hörrni, godnatt och sovgott ♡